Alfio

Än så länge hade ingen nappat på Jultomtens (Babbo Natale) erbjudande om en oförglömlig jul hemma i vardagsrummet och alla små papperslappar hängde kvar på annonsen. Marco, som upphovsmannen bakom lappen tydligen hette, uppmanar till att genast boka för att få bästa tiden, då han som tomte självklart inte kan fråga efter snälla barn på fler än ett ställe samtidigt. Men jag tycker nog att Marco åtminstone kunde ha satt en bild på sig själv i tomtekostym för att bättre övertyga eventuella fäder och mödrar i behov av assistans. Jag hoppas i vilket fall att både barn och extraknäckande tomtar och nissar får en trevlig jul. Och att säcken är full med hårda paket!

Jag tycker om att tro att jag är effektiv, att jag är full av idéer, kreativitet och handlingskraft. Min kalender är fullproppad av små anteckningar som inte går att läsa och på var och vart annat blad sitter det post-itlappar fastklistrade med ytterligare tankar, ”kom ihåg” och ”tänk på”. Men hur mycket gör jag egentligen av allt jag skriver ner i min illröda, plastiga agenda? 

Rörmokarna skulle komma klockan åtta. Jag tror att de kom ungefär då. Jag hade gått till jobbet och min pojkvän hade fått uppgiften att hålla sig hemma. Rör skulle bytas och inom ett par timmar hade dessa händiga män skruvat loss toalettstolen, brutit upp golvet där under och bytt de trasiga delarna. Jag uppdaterades med jämna mellanrum via telefon och det lät som om de gjorde ett bra jobb och att de mer eller mindre bara skulle ”fylla igen” hålet, kakla och skruva fast toalettstolen, sen var de färdiga. Även min arbetsdag närmade sig sitt slut och jag gjorde ett sista besök på damrummet, bara för säkerhets skull, innan jag begav mig hemåt.

Fortsatt läsning »

Och sen ska jag sluta tjata om värmen.

Det enda som min hjärna verkar registrera de här dagarna är vädret. Utanför köksfönstret ser jag varje eftermiddag ett lovande, stort och fluffigt moln och hoppas på några skvättar eller åtminstone lite skugga. När jag fäster blicken på molnet verkar det långsamt växa och medan det antar en mörkare ton kan jag nästan höra det befriande smattrandet på vårt tak. Men det är förstås önsketänkande. Molnet är där varje dag. Men det rör sig inte ur fläcken.

Civilförsvaret i Rom delar ut vattenflaskor och nära Vatikanen har de ställt upp ett jättetält med luftkonditionering och vilstolar. Stadens svala kyrkor erbjuder också ett skydd mot den stekande solen men bäst är nog att vara inomhus och hålla tummarna för en liten skur, i alla fall för blekansikten som jag själv. 

foto Repubblica